Flodkräftan är en av de arter vars utbredning och förekomst minskar snabbast i Sverige och den har från år 2000 till år 2010 flyttats från hotkategori sårbar (VU) till akut hotad (CR) på den svenska rödlistan. Under åren 2000-2018 försvann 243 kända förekomster av flodkräfta enbart i Värmland, vilket innebar mer än en halvering av de kända bestånden.
Ett av de största idag kända hoten mot arten utgörs av illegala utsättningar av den nordamerikanska signalkräftan. Signalkräftan är en så kallad vektor för svampsjukdomen kräftpest, en sjukdom som signalkräftan har evolutionära anpassningar för att överleva men som obönhörligen dödar samtliga smittade flodkräftor.
Under senare år har man inom arbetet med flodkräftor i både Sverige och Norge konstaterat att flera tidigare starka bestånd av flodkräftor minskat betydligt i populationsstorlek och att dessa har svårt att återgå till tidigare nivåer trots att ingen pestsmitta eller annan vattenkemisk analys kan förklara problemen för dessa svaga bestånd. Flera av dessa vatten ligger dessutom i områden med relativt liten antropogen påverkan, såsom skogssjöar högt upp i avrinningsområden, men problemen finns även i slättlandssjöar i jordbrukslandskapet (främst i Norge).
Problemen med svaga bestånd drabbar främst sjöar, medan nedströms liggande vattendrag verkar klara sig bättre, vilket kan indikera problem med syreförhållanden i de drabbade sjöarna. Fler möjliga orsaker kan finnas.
Signalkräfta omfattas sedan 2015 av unionsförteckningen över invasiva främmande arter enligt EU:s förordning (1143/2014). På norsk sida har detta EU-direktiv inte införlivats i lagstiftningen.
Läs mer om flodkräftan i:
SNIEF projektets folder: Hur kan vi rädda flodkräftan? (3MB)